publicerad: 2015
självtvivel
själv|tvivel
substantiv
‑tvivlet; pl. ~, best. pl. ‑tvivlen själv tvivel
Singular | |
---|---|
ett självtvivel | obestämd form |
ett självtvivels | obestämd form genitiv |
självtvivlet | bestämd form |
självtvivlets | bestämd form genitiv |
Plural | |
självtvivel | obestämd form |
självtvivels | obestämd form genitiv |
självtvivlen | bestämd form |
självtvivlens | bestämd form genitiv |