publicerad: 2015
sprallighet
sprall·ig·het
substantiv
~en ~er • ⟨vard.⟩ sprallig
Singular | |
---|---|
en sprallighet | obestämd form |
en sprallighets | obestämd form genitiv |
spralligheten | bestämd form |
sprallighetens | bestämd form genitiv |
Plural | |
spralligheter | obestämd form |
spralligheters | obestämd form genitiv |
spralligheterna | bestämd form |
spralligheternas | bestämd form genitiv |