publicerad: 2015
straff
1straff
substantiv
~et; pl. ~ • bestraffning: brott och straff; lagens strängaste straff – De flesta sammansättn. med straff- hör till 1straff.
Singular | |
---|---|
ett straff | obestämd form |
ett straffs | obestämd form genitiv |
straffet | bestämd form |
straffets | bestämd form genitiv |
Plural | |
straff | obestämd form |
straffs | obestämd form genitiv |
straffen | bestämd form |
straffens | bestämd form genitiv |
2straff
substantiv
~en ~ar • straffspark, straffkast el. straffslag: domaren blåste straff
Singular | |
---|---|
en straff | obestämd form |
en straffs | obestämd form genitiv |
straffen | bestämd form |
straffens | bestämd form genitiv |
Plural | |
straffar | obestämd form |
straffars | obestämd form genitiv |
straffarna | bestämd form |
straffarnas | bestämd form genitiv |
3straff
substantiv
~en; pl. ~ el. ~ar • bjudet men inte hemtaget stick t.ex. i bridge
Singular | |
---|---|
en straff | obestämd form |
en straffs | obestämd form genitiv |
straffen | bestämd form |
straffens | bestämd form genitiv |
Plural | |
straff (straffar) | obestämd form |
straffs (straffars) | obestämd form genitiv |
straffen (straffarna) | bestämd form |
straffens (straffarnas) | bestämd form genitiv |