publicerad: 2015
unikum
un·ik·um
[u´n‑]
substantiv
~et; pl. ~ • unik sak el. företeelse
Singular | |
---|---|
ett unikum | obestämd form |
ett unikums | obestämd form genitiv |
unikumet | bestämd form |
unikumets | bestämd form genitiv |
Plural | |
unikum | obestämd form |
unikums | obestämd form genitiv |
unikumen | bestämd form |
unikumens | bestämd form genitiv |