publicerad: 2015
benbrott
ben|brott
substantiv
~et; pl. ~ • till brott 3 och särsk. till ben 2
Singular | |
---|---|
ett benbrott | obestämd form |
ett benbrotts | obestämd form genitiv |
benbrottet | bestämd form |
benbrottets | bestämd form genitiv |
Plural | |
benbrott | obestämd form |
benbrotts | obestämd form genitiv |
benbrotten | bestämd form |
benbrottens | bestämd form genitiv |