publicerad: 2015
brink
brink
substantiv
~en ~ar • brant backe el. strandsluttning
Singular | |
---|---|
en brink | obestämd form |
en brinks | obestämd form genitiv |
brinken | bestämd form |
brinkens | bestämd form genitiv |
Plural | |
brinkar | obestämd form |
brinkars | obestämd form genitiv |
brinkarna | bestämd form |
brinkarnas | bestämd form genitiv |