publicerad: 2015
dislokation
dis·lok·at·ion
substantiv
~en ~er • förskjutning, rubbning; spec. avvikelse från välordnat mönster i kristallint material
Singular | |
---|---|
en dislokation | obestämd form |
en dislokations | obestämd form genitiv |
dislokationen | bestämd form |
dislokationens | bestämd form genitiv |
Plural | |
dislokationer | obestämd form |
dislokationers | obestämd form genitiv |
dislokationerna | bestämd form |
dislokationernas | bestämd form genitiv |