publicerad: 2015
förlåta
för·låta
verb
förlät, förlåtit, förlåten förlåtet förlåtna, pres. förlåter • inte längre kräva gottgörelse för oförrätt e.d.
Finita former | |
---|---|
förlåter | presens aktiv |
förlåts (förlåtes) | presens passiv |
förlät | preteritum aktiv |
förläts | preteritum passiv |
förlåt | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att förlåta | infinitiv aktiv |
att förlåtas | infinitiv passiv |
har/hade förlåtit | supinum aktiv |
har/hade förlåtits | supinum passiv |
Presens particip | |
förlåtande | |
Perfekt particip | |
en förlåten + substantiv | |
ett förlåtet + substantiv | |
den/det/de förlåtna + substantiv | |
den förlåtne + maskulint substantiv |