publicerad: 2015
förrättare
för·rätt·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. förrättarna förrätta
| Singular | |
|---|---|
| en förrättare | obestämd form |
| en förrättares | obestämd form genitiv |
| förrättaren | bestämd form |
| förrättarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| förrättare | obestämd form |
| förrättares | obestämd form genitiv |
| förrättarna | bestämd form |
| förrättarnas | bestämd form genitiv |


