publicerad: 2015
finna
finna
verb
fann, funnit, funnen funnet funna, pres. finner 1 hitta2 komma fram till uppfattningen: jag finner protesten berättigad
Finita former | |
---|---|
finner | presens aktiv |
finns (finnes) | presens passiv |
fann | preteritum aktiv |
fanns | preteritum passiv |
finn | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att finna | infinitiv aktiv |
att finnas | infinitiv passiv |
har/hade funnit | supinum aktiv |
har/hade funnits | supinum passiv |
Presens particip | |
finnande | |
Perfekt particip | |
en funnen + substantiv | |
ett funnet + substantiv | |
den/det/de funna + substantiv | |
den funne + maskulint substantiv |
finna på
• komma på, tänka ut: finna på råd
finna sig
1 foga sig i ngt; bevara fattningen2 konstatera sig vara: han fann sig utmanövreradOrdform(er) finna sig