publicerad: 2015
monoplan
mono·plan
[‑pla´n]
substantiv
~et; pl. ~ • flygplan med bara ett vingpar
Singular | |
---|---|
ett monoplan | obestämd form |
ett monoplans | obestämd form genitiv |
monoplanet | bestämd form |
monoplanets | bestämd form genitiv |
Plural | |
monoplan | obestämd form |
monoplans | obestämd form genitiv |
monoplanen | bestämd form |
monoplanens | bestämd form genitiv |