publicerad: 2015
självplågare
själv|plåg·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. ‑plågarna själv plågare
Singular | |
---|---|
en självplågare | obestämd form |
en självplågares | obestämd form genitiv |
självplågaren | bestämd form |
självplågarens | bestämd form genitiv |
Plural | |
självplågare | obestämd form |
självplågares | obestämd form genitiv |
självplågarna | bestämd form |
självplågarnas | bestämd form genitiv |