publicerad: 2015
förgäta
för·gäta
verb
förgätit, förgäten förgätet förgätna, pres. förgäter • pret. saknas; ⟨åld.⟩ glömma
| Finita former | |
|---|---|
| förgäter | presens aktiv |
| förgäts (förgätes) | presens passiv |
| förgät | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att förgäta | infinitiv aktiv |
| att förgätas | infinitiv passiv |
| har/hade förgätit | supinum aktiv |
| har/hade förgätits | supinum passiv |
| Presens particip | |
| förgätande | |
| Perfekt particip | |
| en förgäten + substantiv | |
| ett förgätet + substantiv | |
| den/det/de förgätna + substantiv | |
| den förgätne + maskulint substantiv | |


