publicerad: 2015
förlöpa
för·löpa
verb
förlöpte, förlöpt el. åld. förlupit, förlupen förlupet förlupna 1 förflyta; fortgå2 ⟨åld.⟩ överge: förlöpa hustru och barn
| Finita former | |
|---|---|
| förlöper | presens aktiv |
| förlöpte | preteritum aktiv |
| förlöp | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att förlöpa | infinitiv aktiv |
| har/hade förlöpt (förlupit) | supinum aktiv |
| Presens particip | |
| förlöpande | |
| Perfekt particip | |
| en förlupen + substantiv | |
| ett förlupet + substantiv | |
| den/det/de förlupna + substantiv | |
| den förlupne + maskulint substantiv | |
förlöpa sig
• handla fel och kränka ngn i hastigt modOrdform(er) förlöpa sig


