publicerad: 2015
isogon
iso·gon
[‑gå´n]
substantiv
~en ~er • kartlinje genom orter med samma magnetiska deklination
Singular | |
---|---|
en isogon | obestämd form |
en isogons | obestämd form genitiv |
isogonen | bestämd form |
isogonens | bestämd form genitiv |
Plural | |
isogoner | obestämd form |
isogoners | obestämd form genitiv |
isogonerna | bestämd form |
isogonernas | bestämd form genitiv |