publicerad: 2015
ruggare
rugg·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. ruggarna • till rugga 2
Singular | |
---|---|
en ruggare | obestämd form |
en ruggares | obestämd form genitiv |
ruggaren | bestämd form |
ruggarens | bestämd form genitiv |
Plural | |
ruggare | obestämd form |
ruggares | obestämd form genitiv |
ruggarna | bestämd form |
ruggarnas | bestämd form genitiv |