publicerad: 2015
bevis
be·vis
substantiv
~et; pl. ~ 1 ⟨jur., mat. m.m.⟩ logisk slutledning, belägg2 dokument som t.ex. ger innehavaren viss status – Alla sammansättn. med bevis- hör till bevis 1.
Singular | |
---|---|
ett bevis | obestämd form |
ett bevis | obestämd form genitiv |
beviset | bestämd form |
bevisets | bestämd form genitiv |
Plural | |
bevis | obestämd form |
bevis | obestämd form genitiv |
bevisen | bestämd form |
bevisens | bestämd form genitiv |