publicerad: 2021  
1bankrutt bankrutten bankrutter
bank·rutt·en
substantiv
bankrutt´
in­ställelse av alla betalningar vilket inne­bär slutet på berörd affärs­verksamhet för staten, före­taget el. privat­personen i fråga
statsfinansiell bankrutt
äv. bildligt sammanbrott
det gamla politiska systemet hade gjort bankrutt
belagt sedan 1722; av franska banqueroute med samma betydelse; av ita. banca rotta 'sönder­bruten bänk', urspr. om det sönder­brutna växel­bordet, tecken på in­ställd betalning; jfr ur­sprung till pank
2bankrutt neutrum bankrutt, bestämd form och plural bankrutta
bank·rutt
adjektiv
bankrutt´
nästan en­bart predikativt som har ställt in alla betalningar om stat, före­tag el. privat­person
vara/bli bankrutt
äv. bildligt som helt brutit samman
Jeltsin förklarade kommunismen bankrutt
belagt sedan 1669; se ur­sprung till 1bankrutt!!