publicerad: 2021  
belåten belåtet belåtna
be·låt·en
adjektiv
belå´ten
● som känner sig ha fått sina omedelbara behov tillfreds­ställda
MOTSATS missbelåten JFR nöjd
belåten (med/över någon/något/att+verb/sats)
belåten (med någon)
belåten (med något)
belåten (med sats)
belåten (med att+verb)
belåten (över någon)
belåten (över något)
belåten (över sats)
belåten (över att+verb)
mätt och belåten; nöjd och belåten; han var mycket belåten med sin andra­plats
belagt sedan 1506 (brev från riddaren Erik Turesson till brodern Per (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)); fornsvenska belatin, perfekt particip av belata 'över­lämna; förse'; jfr ur­sprung till låta