publicerad: 2021  
1fräta frätte frätt, presens fräter
verb
frä`ta
● (kemiskt) an­gripa och upp­lösa särsk. så som syror an­griper metaller
JFR etsa, korrodera
fräthål; frätsår
fräta (på något/någon)
fräta (på någon)
fräta (på något)
fräta (bort/sönder) något
fräta (bort) något
fräta (sönder) något
svavel­syrans frätande in­verkan på oädla metaller
○ ibland med ton­vikt på resultatet ofta med partikel, sär­skiltbort, sönder
luften var så svavel­mättad att den kunde fräta hål på täck­jackor; mag­syran kan fräta sönder mag­säcks­väggen
○ äv. bildligt ständigt plåga någons psyke
oron fräter på henne; frätande sarkasmer
belagt sedan 1639; av lågtyska vreten 'äta glupskt; fräta'; besläktat med etsa, 1frossa!!, äta
frätafrätande, frätning
2fräta frätan frätor
frät·an
substantiv
frä`ta
● skada som upp­kommit genom frätning
belagt sedan 1901; se ur­sprung till 1fräta!!