publicerad: 2021  
förvilla förvillade förvillat
verb
förvill´a
● få (någon) att genom fel­bedömning begå miss­tag om person el. före­teelse
JFR vilseleda
någon/något förvillar någon (med något/att+verb/sats)
någon förvillar någon (med något)
någon förvillar någon (med sats)
någon förvillar någon (med att+verb)
något förvillar någon (med något)
något förvillar någon (med sats)
något förvillar någon (med att+verb)
mång­falden av småpartier kan förvilla en del väljare; hon var förvillande lik sin syster
○ äv. med konstruktions­växling i ett ut­tryck röra ihop
något förvillar något (för någon)
hans "förklaring" snarast förvillade begreppen för dem
belagt sedan ca 1430 (Själens tröst); fornsvenska forvilla, till vill; jfr ur­sprung till villa bort
förvillaförvillande, förvillelse
förvilla sig