publicerad: 2021  
gjuta göt gjutit gjuten gjutna, presens gjuter
verb
gju`ta
1 något ålderdomligt hälla
någon gjuter något (på/över något)
någon gjuter något (på något)
någon gjuter något (över något)
gjuta nytt vin i gamla läglar
○ äv. bildligt ibland med partikelnin inge
ingjuta
någon gjuter (in) något (hos/i någon/något)
någon gjuter (in) något (hos någon)
någon gjuter (in) något (hos något)
någon gjuter (in) något (i någon)
någon gjuter (in) något (i något)
gjuta nytt liv i före­taget; gjuta (in) mod i soldaterna
belagt sedan ca 1400 (Klosterläsning); fornsvenska giuta; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. grek. khe´o '(jag) gjuter' och sanskrit hu 'gjuta; offra'
2 fram­ställa (före­mål) genom att hälla en smält massa i en form och låta den stelna där
JFR stöpa 1
gjutare; gjutning
någon gjuter något (i något)
gjuta medaljer; gjuta tenn­soldater
○ i perfekt particip ofta bildligt, spec. om något som har bra pass­form eller dylikt
kavajen sitter som gjuten på henne
○ spec. äv. om något som fungerar väl
hans back­hand satt som gjuten hela matchen
belagt sedan 1400–25 Heliga Birgittas uppenbarelser
gjutagjutande
gjuta av