SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
fi`nrum substantiv ~met, plur. ~, best. plur. ~men fin|­rumm·etrum som huvud­sakligen an­vänds vid hög­tidliga till­fällen och knappast till var­dags delvis histor.heminr.JFRcohyponymvardagsrumcohyponymgillestuga klä om plysch­soffan i finrummetofta bildligt i ut­tryck för elitkretsar e.d.kulturens finrumhan har varit skadad men är nu till­baka i golfens finrumsedan 1942