publicerad: 2021  
hjärna hjärnan hjärnor
hjärn·an
substantiv
hjä`rna
● ett organ i övre delen av huvud­skålen som ut­gör den mest ut­vecklade delen av centrala nerv­systemet och där­med kan an­ses styra tankar, känslor och högre kroppsliga funktioner; särsk. med ton­vikt på den problem­lösande och kunskaps­lagrande funktionen
hjärncell; hjärnkirurg; hjärnlob; hjärnsubstans; hönshjärna
stora och lilla hjärnan; hon har en skarp hjärna; bry sin hjärna; hans hjärna arbetade för hög­tryck med problemet; av alla varelser har människan störst hjärna i förhållande till kroppsvikten
○ äv. om person med viss (god) intelligens eller dylikt
vildhjärna
före­tagets bästa hjärnor; vem var egentligen hjärnan bak­om kuppen?
○ äv. om konst­gjord problem­lösande an­ordning ålderdomligt
elektronhjärna
få någon/något på hjärnan bli helt upp­slukad av någon/någotoch inte kunna få det ur tankarna: en enkel melodi som man genast får på hjärnan
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska hiärne; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. lat. cer´ebrum 'hjärna' och grek. krani´on 'skalle'; jfr ur­sprung till kranium