publicerad: 2021  
klander klandret
klandr·et
substantiv
klan´der
1 ogillande yttrande
MOTSATS beröm JFR anmärkning 1, förebråelse
klander (mot/på någon) (för något/sats)
klander (mot någon) (för något)
klander (mot någon) (för sats)
klander (på någon) (för något)
klander (på någon) (för sats)
han fick klander för sitt sätt att sköta saken
○ äv. ogillande
det låg klander i hans röst
belagt sedan 1738; jfr fornsvenska kland 'smädelse, klander'; till klandra
2 yrkande om ändring eller upp­hävande av förrättning eller testamente el. andra rättigheter
klandertalan; klandertid
klander (mot någon)
väcka klander mot någon
belagt sedan 1456 (Stockholms Stads Jordebok 1420–1474); fornsvenska clandher; till klandra