publicerad: 2021  
1klinga klingan klingor
kling·an
substantiv
kling`a
● blad på större hugg- eller skärverktyg eller vapen
kapklinga; stilettklinga; svärdsklinga; sågklinga
belagt sedan 1548; av tyska Klinge med samma betydelse, till klingen, se ur­sprung till 2klinga
2klinga klingade ibland klang, klingat
verb
kling`a
● ljuda med en harmonisk blandning av (ljusa) toner el. med en enda ren ton
JFR 2ringa 1
något klingar
klockan klingade; klingande spel; klingande bjällror
○ äv. i opersonlig konstruktion
det klingar
det klingade vackert från repetitions­rummet
○ äv. om en persons röst, tal el. språk låta (väl)
ett klingande skratt; på klingande franska
○ äv. om person få (något) att låta med ljusa toner
någon klingar (någonstans)
klinga i glasen
i klingande mynt se mynt
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska klinga; trol. av lågtyska klingen med samma betydelse; ljud­härmande; jfr ur­sprung till klang, 1klinka
klingaklingande, klang
Man klingar i glaset och håller ett tal
vid det stora samhällsbordet.
Man ställer till en vacker skandal
med att säga det rätta ordet. Erik Lind­orm, Efter ungdomsruset (i Min värld, 1918)
klinga av, klinga ut