publicerad: 2021
1klinga
klingan klingor
kling·an
substantiv
●
blad på större hugg- eller skärverktyg eller vapen
kapklinga; stilettklinga; svärdsklinga; sågklinga
belagt sedan 1548;
av tyska Klinge med samma betydelse, till klingen, se ursprung till
2klinga
2klinga
klingade ibland klang, klingat
verb
●
ljuda med en harmonisk blandning av (ljusa) toner el. med en enda ren ton
JFR
2ringa 1
något klingar
klockan klingade; klingande spel; klingande bjällror
○
äv. i opersonlig konstruktion
det klingar
det klingade vackert från repetitionsrummet
○
äv. om en persons röst, tal el. språk
låta (väl)
ett klingande skratt; på klingande franska
○
äv. om person
få (något) att låta med ljusa toner
någon klingar (någonstans)
klinga i glasen
i klingande mynt
se
mynt
klingaklingande, klang
Man klingar i glaset och håller ett tal
vid det stora samhällsbordet.
Man ställer till en vacker skandal
med att säga det rätta ordet. Erik Lindorm, Efter ungdomsruset (i Min värld, 1918)
vid det stora samhällsbordet.
Man ställer till en vacker skandal
med att säga det rätta ordet. Erik Lindorm, Efter ungdomsruset (i Min värld, 1918)