publicerad: 2021
1klämma
klämde klämt, presens klämmer
verb
klämm`a 
●
ofta med partikel, t.ex.fast
trycka samman från två eller flera sidor på en mindre yta
någon klämmer (ut) något (ur något)
någon klämmer (ur någon något)
klämma på tomaterna; han klämde fast boken under armen; skon klämde
○
ofta med tonvikt på resultatet
vanligen med partikel, särskiltfram, i, in, ihop, till, ur, ut
driva genom eller in i (trångt utrymme) genom att trycka samman
klämma den sista tandkrämen ur tuben; klämma in kläderna i väskan; klämma ihop sig i bilen; klämma i sig maten; klämma ur en citron
○
äv. bildligt
vanligen med partikel
klämma åt en falskdeklarant; klämma ur sig ett svar; klämma till med ett citat; klämma fram en ursäkt; orkestern klämde i med en marsch; han kände sig klämd mellan föräldrarnas ambitioner och egna önskemål
det är här/där skon klämmer
se
sko
klämma någon på något
pressa fram något (värdefullt) ur någont.ex. pengar el. information:
pressen försökte klämma honom på besked om hans framtidsplaner
klämma till med något
bestämma sig med omedelbar verkan för någotnär chefen frågade om hennes löneanspråk klämde hon till med 30 000
klämmas mellan sköldarna
se
sköld
belagt sedan 1491 (Skrifter till Läsning för Klosterfolk);
fornsvenska klämma; trol. av lågtyska klemmen, bildat till tyska klimmen (numera 'klättra') i dess äldre bet. 'klämma; trycka sig fast'
klämmaklämmande, klämning
2klämma
klämman klämmor
klämm·an
substantiv
klämm`a
●
anordning för tillfällig sammanhållning av något
han satte en klämma om brödpåsen
○
ibland äv. om redskap för varaktigt bruk
○
äv. bildligt
trängd situation
han hamnade i en riktig klämma; hon klarade sig ur klämman
belagt sedan 1505 (i bet. 'trångmål') ; sedan 1642 om redskap
