publicerad: 2021  
knä knät el. knäet, plural knän, bestämd plural knäna
knä·et
substantiv
1 böjbar förbindelse mellan lår och under­ben hos människa el. djur
stå på knä; böja knäna; ha ont i knäna
ofta mer el. mindre bildligt, vanligen med stark bi­betydelse av under­kastelse delvis historiskt
på knä för konungen!; han föll på knä och an­höll om hennes hand
äv. om ovan­sidan av låren hos en sittande person
hon satt i hans knä; far­mor satt med yngsta barn­barnet på knät
gå på knäna vara nästan ut­mattadav arbete el. på­frestningar: många fritids­pedagoger går på knäna efter­som de har hand om för många barn
på sina bara knän med intensiv öd­mjukhethon bad på sina bara knän att få gå på konserten
trolla med knäna åstad­komma det till synes omöjligakommunens resurser är begränsade och de kan ty­värr inte trolla med knäna
tvinga (ner) någon på knä tvinga någon till under­kastelseoppositions­ledarna tvingades ner på knä av militären
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska knä; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. lat. gen´u, grek. gon´y 'knä'; jfr ur­sprung till 1diagonal!!, gon
2 (oönskad) ut­buktning på byxa vid platsen för knät
byxorna måste strykas – det är fula knän på dem
belagt sedan 1885