publicerad: 2021  
kontor kontoret, plural kontor, bestämd plural kontoren
kont·or·et
substantiv
konto´r
1 arbets­plats för tjänste­män som arbetar med administration el. annat liknande skriv­bords­arbete; vid före­tag el. offentlig förvaltning
kontorsarbete; kommunalkontor; socialkontor
arbeta på kontor; sitta på kontor; kontoret låg i en egen byggnad ett stycke från fabriken
äv. om mindre före­tag som levererar tjänster
arkitektkontor; ritkontor
advokatens kontor; han arbetade på sin fars kontor
äv. om av­delning el. rum vid (större) före­tag
huvudkontor; personalkontor
hon gick in på sitt kontor och stängde dörren
äv. om annan offentlig in­rättning
äv. ut­vidgat
hemmakontor
ett kombinerat gäst­rum och kontor på andra våningen
ha kontoret på fickan 1göra informella affärer utan administrationoch ofta äv. utan bok­föring etc.: de hade kontoret på fickan och ett brokigt förflutet i olika skumma bo­lag 2ha mobilt kontor eller före­tagjust nu har hon kontoret på fickan men snart får hon till­gång till egna lokaler
belagt sedan 1672; av tyska Kontor med samma betydelse; av franska comptoir 'affärsdisk; kontor', till compter 'räkna'; jfr ur­sprung till kontant
2 större förvarings­utrymme
källarkontor; vindskontor
någon gång bildligt skämtsamt
hjärnkontoret
belagt sedan 1641