publicerad: 2021  
1kratta krattan krattor
kratt·an
substantiv
kratt`a
1 ett redskap för rensning av sand och jord bestående av en tvär­slå med små pinnar, fäst på ett långt skaft
JFR 1räfsa
belagt sedan ca 1645; till fornsvenska kratta 'riva; klösa'; gemensamt germanskt ord; ljud­härmande
2 var­dagligt oskicklig person i något av­seende som ofta fram­går av samman­hanget
han är en riktig kratta bak­om ratten
(göra något) som en kratta (göra något) på ett mycket oskickligt sätthennes hand­stil är oläslig och hon stavar som en kratta
belagt sedan 1856; eg. 'ngt av­skrapat, dåligt'; till 2kratta!!
2kratta krattade krattat
verb
kratt`a
rensa, jämna och fåra jord el. sand, vanligen med hjälp av kratta
någon krattar (bort) något
kratta tomten; kratta grus­gången; hon krattade hans grav en gång i veckan
ibland med ton­vikt på resultatet ofta med partikel, sär­skiltbort
de krattade bort gamla löv från gräs­mattan
kratta manegen för någon/något se manege
belagt sedan 1748
krattakrattande, krattning