publicerad: 2021  
1kulla kullan kullor
kull·an
substantiv
kull`a
1 kvinna från Dalarna
JFR dalkarl
dalkulla
masar och kullor
belagt sedan 1647; trol. bildlig anv. av 1kulla 2
2 hornlöst nöt­kreatur med horn­kammen om­bildad till en pannknöl
SYN. kullko
belagt sedan 1637; sv. dial. kulla, till kull 'runt, kullrigt huvud'; jfr ur­sprung till brunkulla, kulle
2kulla kullade kullat
verb
kull`a
● röra vid (någon) när man leker kull
kulla någon
belagt sedan 1878; till 2kull
kullakullande, kullning