SAOL SO SAOB Alla tre SO Svensk ordbok publicerad: 2021 1kulla kullan kullor kull·an substantiv kull`a 1 kvinna från Dalarna JFR dalkarl dalkulla masar och kullor belagt sedan 1647; trol. bildlig anv. av 1kulla 2 2 hornlöst nötkreatur med hornkammen ombildad till en pannknöl SYN. kullko belagt sedan 1637; sv. dial. kulla, till kull 'runt, kullrigt huvud'; jfr ursprung till brunkulla, kulle 2kulla kullade kullat verb kull`a ● röra vid (någon) när man leker kull kulla någon belagt sedan 1878; till 2kull kullakullande, kullning SO Alfabetisk lista kulkärve (kärve) 1kull subst. 2kull subst. 3kull adv. 1kulla subst. 2kulla verb kullager subst. kullager (lager) kullagerring (kullager) kullblåst (kull) kulle subst. Till alla ordböcker