publicerad: 2021  
kusin kusinen kusiner
kus·in·en
substantiv
kusi´n
● barn till syskon till (viss persons) förälder
JFR syssling
kusinbarn; kusinträff
någons kusin kusin till någon några är kusiner
hon har många kusiner men hon träffar dem nästan aldrig
○ i plur. vanligen med inne­börd av ömse­sidighet
de är kusiner; kusinerna umgicks mycket
○ förr äv. som tilltals­ord (äv. mellan mer av­lägsna släktingar och mellan bekanta)
min kära kusin!; vad får det vara, kusin Eleonore?
kusinen från landet skämtsamten något bort­kommen och ta­fatt person från lands­bygden, en lantishan kände sig som kusinen från landet bred­vid sin vän i den stiliga, vita kostymen
belagt sedan 1690; av franska cousin med samma betydelse; av lat. consobri´nus, urspr. 'barn av systrar'