publicerad: 2021  
1moll ingen böjning, utrum
substantiv
[mål´]
● typ av ton­art med en grund­läggande tre­klang med ett helt och ett halvt ton­steg (en liten ters) mellan första och tredje tonen gärna upp­fattad som melankolisk eller dylikt
JFR dur
mollackord; mollskala; mollters; molltreklang
skilja på dur och moll; en piano­konsert i b moll
○ äv. bildligt pessimistisk stämning
en framtids­vision som gick i moll; säsongen började i moll med sju raka förluster
belagt sedan 1776; till lat. moll´is 'mjuk; vek; mild'; jfr ur­sprung till muljera
2moll mollen
moll·en
substantiv
[mål´]
● typ av mycket tunn, mjuk bomulls­vävnad bl.a. till gardiner
belagt sedan ca 1620; av engelska mull med samma betydelse; urspr. från hindi