publicerad: 2021  
1måtta måttan
mått·an
substantiv
mått`a
● rimlig övre gräns för om­fattningen av något; särsk. i fråga om beteende eller dylikt, ofta i klandrande ut­tryck
JFR hejd
måtta (på något)
någon måtta får det vara!; det får vara måtta på god­trogenheten; det var ingen måtta på vad de hade upp­levt under resan
○ äv. rimlig, moderat om­fattning
måttfull
låt barnen få äta godis men med måtta
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska mata 'mått; gräns; lämplighet'; av lågtyska mate med samma betydelse; till mäta; jfr ur­sprung till medelmåtta, mått; övermåttan
2måtta måttade måttat
verb
mått`a
● ibland med partikelnin rikta mot visst mål; ofta med av­seende på slag el. annan aggressiv handling
JFR rikta 1, sikta 1, syfta 1
någon måttar (något) (mot någon/något)
någon måttar (något) (mot någon)
någon måttar (något) (mot något)
någon måttar (in/upp något)
någon måttar (in något)
någon måttar (upp något)
han måttade ett slag mot an­griparen; de kastade sig över honom och måttade mot hans huvud
○ äv. ibland med partikelnupp ungefärligen av­väga kvantitet, läge eller dylikt
måtta upp kaffe i kannan; hon måttade noga innan hon tog sats
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska mata 'av­passa; av­mäta'; av lågtyska maten med samma betydelse; till 1måtta!!
måttamåttande