publicerad: 2021  
1mäkta
adverb
mäk`ta
ofta något ironiskt i mycket hög grad
hon var mäkta populär bland eleverna; han var mäkta förnärmad över det oskyldiga skämtet
belagt sedan början av 1500-talet (Ett forn-svenskt legendarium); fornsvenska mäkta; ombildn. av lågtyska mechtich, se ur­sprung till mäktig
2mäkta mäktade mäktat
mäkt·ar
verb
mäk`ta
ibland med partikelnmed ha till­räcklig förmåga att
någon mäktar (att+)verb
någon mäktar med något/att+verb
någon mäktar med något
någon mäktar med att+verb
ingen mäktade slut­föra arbetet; de mäktade inte med att äta mer; han mäktade inte med upp­giften
belagt sedan 1381 (öppet brev utfärdat av Ingrid Birgersdotter med gåvor till Riseberga kloster i Närke (Närkes medeltida urkunder)); fornsvenska mäkta; bildn. till makt