publicerad: 2021  
obruten obrutet obrutna
o|­brut·en
adjektiv
o`bruten
1 som breder ut sig utan av­brott om linje el. yta
SE bryta av 2 SYN. sammanhängande JFR oavbruten
obruten (av någon/något)
obruten (av någon)
obruten (av något)
en obruten rad av bilar på motor­vägen
○ äv. bildligt om abstrakt före­teelse
luncher och mid­dagar av­löste var­andra i en obruten följd
○ äv. om person, med tanke på själslig el. kroppslig styrka oförsvagad
trots den långa fängelse­vistelsen var Mandela en obruten man
belagt sedan mitten av 1300-talet (Östgöta-Lagen); fornsvenska obrutin
2 (fort­farande) till­sluten om försändelse, förpackning och dylikt
obruten (av någon)
ett tjockt kuvert med obrutet sigill; nya kassett­band i obruten förpackning
○ äv. om jord ouppodlad
belagt sedan 1401 vidimationsbrev utfärdat av kaniken i Uppsala Peter Henriksson (Svenskt Diplomatarium)