publicerad: 2021  
person personen personer
pers·on·en
substantiv
perso´n
1 mänsklig varelse ofta med ton­vikt på ställningen som en i mängden
JFR människa
personbevis; personnummer; persontransport; civilperson; mansperson; myndighetsperson
hiss för högst tre personer; hon dukade för tolv personer
○ ibland dock med tanke på individuella karaktärs­drag, spec. i mots. till samhälls­funktion eller dylikt personlighet
de har inget emot chefen som person men ...; hon är just rätt person för upp­giften; hans vänliga sätt genom­syrar hela hans person
○ äv. om karaktär i litterär fram­ställning
persongalleri; huvudperson
don efter person se don
fysisk person en­skild människa som har rätts­kapaciteti mots. till "juridisk person": än så länge är ingen fysisk person knuten till brottet
i egen hög person ofta ironisktpersonligenkultur­ministern kom i egen hög person och in­vigde fotoutställningen
juridisk person (ekonomisk) in­rättning som i juridiskt av­seende kan betraktas som en en­skild person
utan an­seende till person se anseende
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska person(a); av lat. perso´na 'ansikts­mask; förklädnad; roll; personlighet; människa'; ev. av etruskiskt ur­sprung
2 i tre ut­tryck språklig kategori som an­ger om den talande hän­syftar på sig själv, den till­talade eller någon annan (något annat)
personböjning
första, andra och tredje person ut­trycks i singular med pronomen som "jag", "du" resp. "han" och "hon"
belagt sedan 1730