publicerad: 2021  
1piska piskan piskor
pisk·an
substantiv
pis`ka
● ett slag­redskap som består av ett skaft med vid­hängande böjlig, snärtande aktiv del särsk. anv. för pådrivning av djur men förr äv. för bestraffning av människor
JFR spö
piskrapp; pisksmäll; pisksnärt; ridpiska
kusken an­vände piskan flitigt på upp­loppet; de order­vägrande sjö­männen fick smaka piskan
○ äv. bildligt i ut­tryck för kontroll, under­ställd situation eller dylikt
han hade hela tiden piskan över sig på kontoret; grupp­ledaren lät piskan vina över de oppositionella
○ äv. något ut­vidgat
mattpiska
○ förr äv. i sammansättn. (hår)fläta
hårpiska
morot(en) och piska(n) se morot
belagt sedan 1584; av äldre tyska Pitsze (tyska Peitsche) med samma betydelse; trol. av tjeckiska bič med samma betydelse
2piska piskade piskat
verb
pis`ka
● ibland med partikel, sär­skiltpå slå med piska i pådrivande el. (förr) bestraffande syfte
någon piskar (på) någon/något
någon piskar (på) någon
någon piskar (på) något
någon piskar någon i något någon piskar fram något
piska på hästen; de upp­roriska slavarna piskades till döds
○ äv. slå på något, ofta med snärt eller dylikt; om varelse, naturföreteelse eller dylikt
piska mattor; hunden piskade med svansen; regnet piskade mot rutan; trädgrenarna piskade honom i an­siktet
○ äv. bildligt, sär­skilt tvinga
en lärare som formligen piskade fram goda studieresultat
belagt sedan 1587
piskapiskande, piskning
piska upp