publicerad: 2021  
port porten portar
port·en
substantiv
[port´] äv. [po´rt]
1 öppning som är av­sedd för genom­gång i mur, plank eller dylikt; med el. utan till­hörande till­slutnings­anordning
JFR portgång
inkörsport
porten (mot/till något)
porten (mot något)
porten (till något)
en välvd port som det drog kallt igenom; kör genom porten in på gården
○ äv. om öppningen mellan två sam­höriga (slalom)käppar
hon kom för långt ner i sista porten
○ ibland äv. om (en­dera av) käpparna
grensla en port
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska porter; gemensamt germanskt ord; gammalt lån av lat. por´ta 'port'; jfr ur­sprung till portal, portier, portik, portiär
2 kraftigare dörr (eller liknande an­ordning) för till­slutning av in­gången till (del av) större byggnad el. till gård eller dylikt i an­slutning till den
JFR grind 1
portnyckel
en brons­beklädd port; någon bultade på porten; slå upp porten på vid gavel; det var svårt att få upp porten
○ äv. om ut­rymmet omedelbart innan­för (el. utan­för) porten
JFR portgång
stå och prata i porten; de stod i porten för att inte bli våta
○ ofta bildligt om mer el. mindre abstrakt gräns
Göte­borg – porten mot väster; öppna portarna för mer om­fattande prissänkningar
klappa på porten till något vara nära att komma med i någothon klappar på porten till lands­laget
köra någon på porten tvinga någon att försvinnafrån den byggnad eller dylikt där han/hon befinner sig; äv. i fråga om av­skedande eller dylikt: hon körde in­kräktarna på porten och larmade polisen
belagt sedan senare hälften av 1300-talet Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)