publicerad: 2021  
rubba rubbade rubbat
verb
rubb`a
1 flytta en aning på något (ofta något tungt)
JFR rucka 1, 2röra 2
någon rubbar (på) någon/något
någon rubbar (på) någon
någon rubbar (på) något
han kunde inte ens rubba det stora skåpet
○ äv. bildligt, spec. bringa ur normalt till­stånd
JFR 1störa 2
vätske­förlusten rubbade balansen i kroppen; den ekologiska jäm­vikten rubbades; förtroendet för ledningen hade rubbats
○ spec. äv. ändra
ingen­ting kunde rubba henne i hennes beslut
rubba någons cirklar se cirkel
belagt sedan 1665; jfr no. rubba 'skrubba', nyisl. rubba 'skrapa; flytta'
2 var­dagligt polera med rubbing
någon rubbar något
rubba för hand; efter botten­målningen rubbade han fri­borden
belagt sedan 1993; av engelska rub 'gnugga; polera'; samma ord som rubba 1
rubbarubbande, rubbning