publicerad: 2021  
ryta röt rutit, presens ryter
verb
ry`ta
● (till)tala upp­rört och med kraftig röst
JFR 2skrika, vråla
någon ryter (något/sats) (åt någon)
någon ryter (något) (åt någon)
någon ryter (sats) (åt någon)
"Gå upp i vind", röt skepparen; hon röt åt barnen när de inte lydde
○ äv. om att säga ifrån ofta med partikel, sär­skiltifrån, till
någon ryter (ifrån/till)
någon ryter (ifrån)
någon ryter (till)
ryta ifrån; ibland kan han ryta till och be barnen hålla tyst; det var bra rutet!
○ äv. om djur stöta ut kraftiga, hot­fulla ljud
djur ryter
de hörde ett lejon ryta
○ äv. bildligt om icke-levande naturföreteelser
något ryter
en rytande fors
belagt sedan 1320–50 (En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdinga); fornsvenska riuta, ryta 'ryta; jämra sig; kurra'; trol. ljud­härmande
rytarytande