publicerad: 2021  
1råda rådde rått, presens råder
råd·er
verb
rå`da
1 ge (någon) förslag om lämpligt tillvägagångs­sätt ofta i egenskap av vän
SE 1råd 1 JFR tillråda, uppmana
någon råder någon (att+verb)
någon råder någon (till något/att+verb)
någon råder någon (till något)
någon råder någon (till att+verb)
de rådde henne att be läraren om ur­säkt; hon rådde honom att skaffa sig en ut­bildning
råda bot på något se bot
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska raþa 'sörja för; bereda; råda över; ge råd; ut­tyda'; gemensamt germanskt ord med grundbet. 'över­väga'; jfr ur­sprung till område, 3rå 1
2 före­komma (som den mest betydelse­fulla om­ständigheten) i viss situation; ofta i förhållande till visst sätt att betrakta situationen i fråga
JFR förhärska
något råder
full­komligt lugn råder nu i huvud­staden; det rådde en faktisk krigs­situation i landet; efter klockan 11 råder tystnad på logementet
○ äv. med konstruktions­växling i vissa ut­tryck finnas
det råder något om något/sats
det råder något om något
det råder något om sats
det råder inget tvivel om att NN är den bäste; det råder delade meningar om hennes kompetens
belagt sedan ca mitten av 1400-talet Läke- och örte-böcker
2råda rådde rått, presens råder
eller
5rå rådde rått, presens rår
råd·er
verb
rå`da el. rå´
● bestämma
någon råder (över någon/något)
någon råder (över någon)
någon råder (över något)
hon måste få råda över de pengar hon själv har tjänat ihop; om jag får råda så väntar vi lite med renoveringen
belagt sedan 800-talet (runsten, Rök, Östergötland); runform raiþ (pret.); se ur­sprung till 1råda 1
Människan spår, men Gud rår. Efter ett medeltidslat. tale­sätt (1300-talet)