SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ge´nus substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en gen·us·et1en språklig indelningskategori som i de flesta språk ur­sprungligen bygger på kön hos före­teelser som betecknas med substantiv och som i svenskan yttrar sig i o­lika böjning hos subst., adj. och pron. språkvet.JFRhyponymmaskulinumhyponymfemininumhyponymneutrumhyponymutrum dengenusdetgenusfeminint genusorden ”hus” och ”bil” har o­lika genus, efter­som det heter ”ett hus” men ”en bil”sedan 1753av lat. gen´us ’börd; släkte; art; kön’, till gi´gnere ’föda; alstra’; jfr epigon, 2gen, general, generös, genre m.fl. 2släkte till skillnad från under­ordnade arter i vissa vetenskapliga samman­hang, särsk. biol. och logikbiol.fil.vetenskapl.genus och speciesgenus proximumsedan 15933kön(sroll) med ton­vikt på sociala snarare än biologiska aspekter; särsk. i forskning med feministisk in­riktning sociol.vetenskapl.SYN.synonymgender genusforskninggenusperspektivgenusteorisedan 1990Betydelsen ’(socialt) kön, könsroll’ uppkom på 1980-talet under påverkan av engelskans gender, som en tid konkurrerade med genus i svenskan. I någon mån anknyter den nya betydelsen till den traditionella grammatiska betydelsen, som dock inte behöver ha med kön att göra. Grammatiskt genus handlar egentligen bara om substantivets ändelse i bestämd form, -(e)n eller -(e)t. I äldre grammatiska beskrivningar talade man dock även om genus maskulinum (pojke) och genus femininum (flicka).