publicerad: 2021  
skända skändade skändat
verb
skän`da
● ut­sätta för allvarlig skymf
JFR vanhelga
skändlig
någon skändar någon/något
någon skändar någon
någon skändar något
hans minne skändades
○ spec. med av­seende på något heligt
skändade gravar
○ spec. äv. våldta el. grovt förföra
soldaterna skändade hennes dotter
○ äv. försvagat låta (ny­bliven högskole­studerande) gå igenom skämtsamma, skenbart förnedrande, prov
JFR 2nolla 2
de nyinskrivna teknologerna skändades
belagt sedan ca 1350 (Konung Magnus Erikssons Stadslag); fornsvenska skända 'van­ära; fördärva'; av lågtyska schenden 'bringa skam över'; besläktat med skam
skändaskändande, skändning