publicerad: 2021  
slå sig slog slagit, presens slår
slag·it sig
verb
slå´ sig
1 skada sig (lätt) genom att slå emot något med någon kropps­del
någon slår sig (någonstans) (på/mot något)
någon slår sig (någonstans) (mot något)
någon slår sig (någonstans) (på något)
han ramlade och slog sig i benet
kunna slå sig i backen på något se backe
slå sig för bröstet se bröst
slå sig för pannan se panna
slå sig lös se lös
belagt sedan ca 1815
2 för­sätta sig i viss situation
någon slår sig fram/ut
någon slår sig fram
någon slår sig ut
slå sig till ro
○ äv. i ut­tryck för (konkret el. abstrakt) förflyttning ofta med partikel, t.ex.fram, ut
JFR slå sig ner 2, slå sig på
de lyckades slå sig ut; slå sig fram i livet
slå sig i slang med någon se slang
belagt sedan 1603
3 bli skev
något slår sig
dörren hade slagit sig
belagt sedan 1697
4 bli duven
något slår sig
ölet hade slagit sig
belagt sedan 1749
slå sig ned, slå sig ner, slå sig på