publicerad: 2021  
1spruta sprutan sprutor
sprut·an
substantiv
spru`ta
● behållare med smalt mun­stycke för koncentrerad över­föring av vätska till viss plats
brandspruta
en spruta (något)
en spruta (av/med något)
en spruta (av något)
en spruta (med något)
○ sär­skilt om kanyl­försedd så­dan som an­vänds in­om sjuk­vården
sprututbyte; injektionsspruta
han var rädd för sprutor; sköterskan stack försiktigt sprutan i armen
○ äv. om det medicinska inne­hållet
en smärt­stillande spruta; en lugnande spruta; ta en spruta mot influensa
belagt sedan 1538; till 2spruta!!
2spruta sprutade sprutat
verb
spru`ta
1 ibland med partikelnut häftigt strömma ut i stråle om vätska
JFR forsa, strömma 1
något sprutar (ut) (någonstans)
blodet sprutade (ut) ur såret; vattnet sprutade ur fontänen
○ äv. om annat än vätska
elden sprutade ur drakens näs­borrar; sanden sprutade om bildäcken vid riv­starten
belagt sedan 1635; sv. dial. spruta; trol. av ljud­härmande urspr.; besläktat med spray, spröt
2 få (vätska) att fara ut i stråle med hjälp av slang med tryck i eller dylikt
JFR spola 1
någon sprutar (in) något (någonstans)
brand­männen sprutade vatten på det brinnande huset
○ äv. med av­seende på annat material
vulkanen sprutade eld
○ äv. bespruta
spruta buskarna mot skade­djur
○ äv. ofta med partikelnin injicera
spruta in något lugnande i armen
○ äv. bildligt, sär­skilt för att ut­trycka myckenhet, intensitet och dylikt
hon full­komligt sprutade hat och förtvivlan
belagt sedan 1685
sprutasprutande, sprutning, sprut