publicerad: 2021  
1stupa stupade äv. stöp, stupat, presens stupar
verb
stu`pa
1 hand­löst falla särsk. på grund av trötthet
någon stupar (någonstans)
någon stupar (på/för något)
någon stupar (för något)
någon stupar (något)
stupa i säng; hon var färdig att stupa av trötthet; han var så trött att han stupade om­kull
äv. bildligt, spec. spec. i strid
stupa på sin post; ett minnes­märke över dem som stupade på västfronten
spec. äv. misslyckas
han stupade på den sista upp­giften
spec. äv. gå om intet
något stupar (något)
förslaget stupade på sin egen orimlighet; planen stupade på en liten detalj
belagt sedan 1400-talet (Ett forn-svenskt legendarium); fornsvenska stupa 'störta; luta fram­åt'; gemensamt germanskt ord med grundbet. 'luta sig'; jfr ur­sprung till framstupa, huvudstupa, stop, ättestupa
2 luta mycket kraftigt el. vara (nästan) lod­rät; om berg­vägg, väg eller dylikt
något stupar någonstans
klippan stupade brant ner i havet; vägen började stupa ned­åt
belagt sedan 1710
stupastupande
Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätte­skepp av stenar. Anders Österling, Ales stenar (i Tonen från havet, 1933)
2stupa stupan stupor
stup·an
substantiv
stu`pa
1 mindre brukligt stup
belagt sedan 1756; till 1stupa!!; jfr ur­sprung till ättestupa
2 en buddistisk kult­byggnad med halv­klot­form el. klockform
belagt sedan 1871; av sanskrit stupa med samma betydelse