publicerad: 2021
1stupa
stupade äv. stöp, stupat, presens stupar
verb
1
handlöst falla särsk. på grund av trötthet
någon stupar (någonstans)
någon stupar (på/för något)
någon stupar (för något)
någon stupar (på något)
stupa i säng; hon var färdig att stupa av trötthet; han var så trött att han stupade omkull
○
äv. bildligt, spec.
dö spec. i strid
JFR
falla 1
stupa på sin post; ett minnesmärke över dem som stupade på västfronten
○
spec. äv.
misslyckas
han stupade på den sista uppgiften
○
spec. äv.
gå om intet
något stupar (på något)
förslaget stupade på sin egen orimlighet; planen stupade på en liten detalj
belagt sedan 1400-talet (Ett forn-svenskt legendarium);
fornsvenska stupa 'störta; luta framåt'; gemensamt germanskt ord med grundbet. 'luta sig'; jfr ursprung till
framstupa,
huvudstupa,
stop,
ättestupa
2
luta mycket kraftigt el. vara (nästan) lodrät; om bergvägg, väg eller dylikt
något stupar någonstans
klippan stupade brant ner i havet; vägen började stupa nedåt
belagt sedan 1710
stupastupande
Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar. Anders Österling, Ales stenar (i Tonen från havet, 1933)
har Ale rest ett jätteskepp av stenar. Anders Österling, Ales stenar (i Tonen från havet, 1933)