publicerad: 2021  
1störa störde stört, presens stör
verb
stö`ra
1 på ett irriterande sätt av­bryta (någon) i vila eller verksamhet
JFR besvära, distrahera, ofreda
någon/något stör någon/något
någon stör någon
någon stör något
något stör någon
något stör något
störande prat; störande grannar; stör honom inte när han sover; för­låt om jag stör, men jag undrar ...; hon blev all­tid störd av barnen när hon skulle läsa tidningen
○ äv. vanligen presens particip oroa, irritera
ett störande tryck­fel
○ äv. i tekniska samman­hang försvåra (radio­kommunikation) genom brus på samma våg­längd
propagandasändningarna från ut­landet stördes systematiskt
○ äv. i skämtsamt (negerade) ut­tryck för låg grad eller dylikt
han är inte tillmötes­gående så det stör
belagt sedan 1756; av tyska stören med samma betydelse; besläktat med sv. dial. styrja 'stoja'; jfr ur­sprung till förstöra, storm
2 få att av­vika från det normala
JFR rubba 1
någon/något stör något
någon stör något
något stör något
störa balansen i naturen
○ spec. i fråga om själslig av­vikelse i perfekt particip
någon är störd
psykiskt störda miss­brukare
belagt sedan 1778
störastörande, störning
störa sig
2störa störade störat
stör·ar
verb
stö`ra
● sätta upp störar för växt eller dylikt
någon störar något
störa ärt­plantor
belagt sedan 1550